Regeringens ministrar talar ofta om asylkatastrofen som en “utmaning” som kan lösas bara man “tar ansvar”. I själva verket har de ställts inför ett Mission Impossible. I takt med att migrationsströmmarna eskalerar till Sverige har deras möjligheter att bedriva en konstruktiv och ansvarstagande politik pulveriserats. Men vad beror den tomma retoriken och de verkningslösa åtgärderna på?
Låt oss börja med utmaningarna för bostadsminister. Enligt Boverket behövs det byggas minst 500.000 bostäder till 2020 medan regeringen planerar för att bygga hälften så många, det vill säga 250.000 stycken. Till stor del beror bostadskrisen på den stora asylinvandringen. Flera desperata åtgärder har föreslagits från regeringen: tältläger, tvångsplaceringar av flyktingar i alla kommuner och modulhus. Inget av dessa förslag är speciellt attraktiva. Tvångsplaceringar går emot kommunpolitikerna och folkviljan och kan i en extrem situation leda till exproriering av fastigheter vilket har föreslagits i den statliga utredningen SOU: 1993:89. Beräkningar har visat att modulhus skulle bli den dyraste och sämsta bostadsformen i Sveriges historia. Eftersom modulhusen kommer att uppföras med tillfälliga bygglov måste de skrivas av på 10-15 år, vilket leder till en hyra på cirka 20.000 SEK/månad för en trea på 70 kvadratmeter. Dessutom kommer modulhusen att uppföras i oattraktiva lägen, vilket i sin tur bäddar för att detta blir nya utanförskapsområden. Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson har inte heller gjort mycket för att skynda till Mehmet Kaplans undsättande. När även hon fick frågan om hur kommunerna ska lösa bostadskrisen svarade hon lakoniskt: ”De får väl bygga”. Varje gång Mehmet Kaplan får en fråga om hur han ska lösa bostadskrisen ger han i allmänhet intetsägande svar. Han står helt enkelt inför ett Mission Impossible.
De stora migrationsströmmarna till Sverige har även lett till stora utmaningar i skolpolitiken. Sverige har under flera år haft den sämsta skolutvecklingen i hela OECD enligt PISA-mätningarna. Gustav Fridolin lovade därför att ”fixa skolan på 100 dagar” när han tillträdde som utbildningsminister. Dessvärre har PISA-resultaten sjunkit ytterligare sedan dess. I en forskningsrapport härleddes de stora rasen för den svenska skolan till den rekordstora invandringen. Med lite sunt förnuft kan man komma till samma slutsats själv: nyanlända elever som har bristfällig utbildning och inte kan prata svenska presterar givetvis sämre i skolan. Eftersom Sverige har den största asylinvandringen per capita inom OECD är korrelationen med de sjunkande PISA-resultaten uppenbar. Gustav Fridolin står även han inför ett Mission Impossible: han kommer nog att få svårt att ”fixa skolan” de kommande 100 dagarna också.
Stefan Löfven har lovat att Sverige ska ha EU:s lägsta arbetslöshet 2020. Med tanke på att 190.000 asylinvandrare väntas komma till Sverige 2015, och det tar i genomsnitt 7-8 år innan de kommer i arbete, blir det minst sagt en ”utmaning”, för att inte säga ett Mission Impossible. Arbetslösheten bland utrikes födda är 43%. I vissa grupper är arbetslösheten betydligt högre än så – i den somaliska gruppen är så många som 75% arbetslösa. Anledningen till detta är att över 60% av flyktingarna endast har högst förgymnasial utbildning och att cirka 30% av dessa är analfabeter. I det högteknologiska Sverige är endast 2,5% av den totala arbetsmarknaden tillgänglig för denna lågkvalificerad arbetskraft, så majoriteten av de nyanlända flyktingarna hamnar i arbetslöshet och bidragsberoende. Att syrierna skulle utgöra ett ”kompetensregn” är dessutom en myt; endast 10% av alla syrier har minst treårig universitetsutbildning till skillnad mot 25% i Sverige. Stefan Löfvens möjligheter att nå det ambitiösa arbetslöshetsmålet är helt enkelt ett Mission Impossible.
Finansminister Magdalena Andersson har även hon synnerligen bråda dagar under asylkrisen. Kostnaderna för asylmottagandet håller på att skena bortom all kontroll. Regeringen har redan aviserat nedskärningar i välfärdssystemen och skattehöjningar på cirka 15.000 SEK per hushåll för att finansiera den extrema invandringen. Återigen är det tveksamt om dessa åtgärder är tillräckliga med tanke på att kostnaderna förväntas öka ännu mer. På Regeringskansliet råder panik och alla department har nyligen fått order att spara och skära eftersom invandringen slukar miljarder och åter miljarder. Faktum är att hela Sveriges ekonomi riskerar att krascha på grund av de skenande asylkostnaderna. Att Magdalena Andersson står inför ett Mission Impossible är en underdrift.
Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson befinner sig även han i en väldigt utsatt position. Hela det svenska asylmottagandet håller på att kollapsa fullständigt. Det märktes inte minst på en presskonferens hösten 2015: Morgan Johansson var synbarligen hårt pressad, på gränsen till nervsammanbrott. Det finns inga lediga asylboenden, Migrationsverket hinner inte handlägga alla ärenden, polisen och Säpo hinner inte identifiera asylsökarna, regeringen har infört oortodoxa beslutsprocesser och Nationella Transportenheten hinner inte verkställa alla utvisningar. Cirka 40.000 migranter bedöms ha undvikit registrering bara under september och uppehåller sig nu illegalt i Sverige. Polisen bedömer att de inte kan införa gränskontroller längre eftersom det skulle skapa en kaotisk situation vid gränsen. Tullen vid Öresundsbron vågar inte längre ingripa mot bilar med kriminella gäng med risk för att bli angripna och skadade; tullarna står alltså och tittar på medan vapen och narkotika utan vidare smugglas in i landet. Morgan Johansson står inför ett Mission Impossible av bibliska proportioner.
Så vad har regeringen gjort för att tackla alla dessa näst intill omöjliga utmaningar? Eftersom de saknar konkreta åtgärder för dessa oöverstigliga migrationsrelaterade problem har de bestämt sig för att bemöta de hårdaste kritikerna, det vill säga Sverigedemokraterna, med känsloargument. Detta avslöjande gjordes av Nina Drakfors, som hoppade av Socialdemokraterna för att istället bli sverigedemokrat. I ett närmast sektliknande möte uppmanades alla socialdemokrater att aldrig ta en faktabaserad debatt med en sverigedemokrat. Anledningen? De skulle aldrig kunna vinna en sådan debatt. Istället uppmanades alla socialdemokrater att bara bemöta sverigedemokraterna med känsloargument, rasistanklagelser och floskler.
Stefan Löfven har även han skolats till att bli undanglidande och otydlig. Som ordförande för IF Metall var han en förhållandevis pragmatisk och resultatinriktad fackledare som höll sig till fakta under förhandlingarna med arbetsgivarna. Som nybliven partiledare för Socialdemokraterna skickades han däremot till Bommersviksakademin år 2012 för att skolas om till politiker under två veckor. Socialdemokraten Johan Westerholm skrev följande på sin blogg:
“Bort försvann den tydliga ledare jag hade lärt känna genom hans ordförandeskap i IF Metall och åter kom….. något annat. Något hände de där dagarna på Bommersvik i månadsskiftet januari – februari 2012. Något, eller några, kapade personen Stefan Löfven när han skickades av VU och partistyrelsen på ”politikerskola”. Jag undrar vad och vilka som låg bakom. Jag undrar vad som hände. Och vilka som en dag måste ställas till personligt ansvar.”
Där har ni förklaringen till att Stefan Löfven så ofta talar med grötmyndig stämma om att ”ta ansvar” i svepande ordalag. Han vet helt enkelt inte vad han ska göra i praktiken. Stefan Löfven har även han anammat retoriken att bara bemöta Sverigedemokraterna enbart med känsloargument och rasistanklagelser när han skrev i DN:
”Jag kommer aldrig att agera på ett sätt som ger makten över landets utveckling till ett nyfascistiskt enfrågeparti som vare sig respekterar människors olikheter eller Sveriges demokratiska institutioner.”
Denna undanglidande strategi har även tillämpats av Stefan Löfven i flera debatter. Bland annat vägrade han konsekvent att svara på Jimmie Åkessons frågor i riksdagen utan hänvisade enkom till att Åkesson hade gått med i ett ”nazistiskt parti” på 1990-talet. Att Stefan Löfven själv har en morfar som var nazist och gick med i ett parti som grundade rasbiologiska institutet och fortfarande tvångssterliserade utsatta kvinnor var dock inget han fäste någon större vikt vid under debatterna.
Även Miljöpartiets företrädare tycks ha anammat denna strategi med tanke på Mehmet Kaplans och Gustaf Fridolins notoriskt substanslösa svar. Åsa Romson excellerade i undanglidande svar i en debatt med Richard Jomshof i riksdagen. Jomshof frågade Romson hur regeringen skulle finansiera de ökande migrationskostnaderna. Romson svarade dock inte alls på frågan utan började prata om… skolan.
Den här strutspolitiken håller dock på att straffa sig hårt. I takt med den eskalerande asylinvandringen har det blivit väldigt bråttom att införa en mer restriktiv invandringspolitik. Regeringen och oppositionen har nått en migrationsöverenskommelse och närmar sig successivt Sverigedemokraternas invandringspolitik. Om de hade ägnat sig åt att analysera fakta och vidta relevanta åtgärder istället för att sprida floskler hade de kanske kunnat undvika sitt Mission Impossible.