Invandringen har berikat landet. Genom tiderna är det utan tvekan så. Dock bör man vara observant på att påståendet är skrivet i perfekt som grammatiskt tempus – tyvärr inte i presens. Invandringen till Sverige har nämligen sett väldigt olika ut genom tiderna.
På 1600-talet invandrade cirka tusen valloner till Sverige för att arbeta som smeder åt kronans armé. De var skickliga hantverkare och uppmuntrades av Gustaf II Adolf att bosätta sig i Sverige. Under samma sekel flyttade flera holländska arkitekter, stadsbyggare och skeppsbyggare till Sverige. Holländaren Henrik Hybertsson ledde byggandet av regalskeppet Vasa medan hans landsman Hans Flerming var arkitekt för Göteborg, vars arkitektur och kanalsystem var influerat av Amsterdam. Den mest omfattande migrationen under 1600-talet kom från Finland; närmare 40.000 finska svedjebönder flyttade under 1600-talet till främst till Värmland och Dalarna.
Från 1700-talet till 1930-talet var det fler som emigrerade från Sverige än som invandrade. Under 1700-talet och 1800-talet rådde svält och missväxt i landet, vilket inte attraherade så många att flytta till Sverige. Från 1850-talet till 1930-talet utvandrade cirka 1,5 miljoner svenskar, varav 1,2 miljoner till USA. Under denna epok invandrade endast ett fåtal tyska och engelska specialister inom industri och hantverk, men den migrationen är negligerbar.
Under andra världskriget ökade invandringen till Sverige på grund av flyktingströmmarna från Finland, Norge, Danmark och de baltiska staterna. Cirka 200.000 personer flydde till Sverige för att söka skydd, men flesta av dessa flyktingar återvände till sina hemländer efter kriget.
Efter krigsslutet ökade arbetskraftsinvandringen markant. Den svenska industrin var intakt, till skillnad från större delen av övriga Europa, och hade ett skriande behov av arbetskraft. Från 1940- till 1970-talet invandrade hundratusentals arbetare från Jugoslavien, Italien, Turkiet, Grekland, Österrike och framförallt Finland. Bara från Finland invandrade 400.000 personer mellan 1945 till 1980. Dessa personer rekryterades snabbt av svenska företag och de flesta hade ett jobb från dag ett i Sverige. Dessa arbetskraftsinvandrares bidrag till den svenska industrins framgångar kan inte underskattas.
1975 beslutade riksdagen att Sverige skulle bli mångkulturellt. I samma tidevarv ändrades den generella migrationspolicyn att asylinvandring ska prioriteras framför arbetskraftsinvandring. En bidragande orsak var Pinochets militärjunta i Chile som tvingade flera av Salvador Allendes sympatisörer på flykt. I mitten av 1970-talet flydde ett tusental chilenare till Sverige; de flesta av dessa var intellektuella och kom även de snabbt i arbete.
På 1980-talet dominerades invandringen av flyktingar, inte minst politiska sådana, från Mellanöstern. Bakgrunden till detta var ayatollornas maktövertagande i Iran 1979, kriget mellan Iran och Irak på 1980-talet, inbördeskriget i Libanon och Saddam Husseins förföljelser av kurderna i norra Irak. Antalet flyktingar var blygsamt med dagens mått mätt. De flesta var även välutbildade samt sekulariserade och majoriteten assimilerades i det svenska samhället.
I början av 1990-talet rådde det ingen tvekan om att invandringen berikade Sverige. Arbetskraftsinvandringen gynnade den svenska industrin samtidigt som kulturen och det svenska köket kompletterades med influenser från Sydeuropa, Sydamerika och Mellanöstern. På den tiden var det i praktiken bara skinheads, nynazister och enstaka galningar som Lasermannen som var kritiska mot invandringen. Ingvar Carlsson tog dessutom sitt ansvar för en reglerad invandring med Luciabeslutet 1989. Man kan sammanfatta det som att rasisterna i början av 1990-talet var enögda som bara såg problem med invandringen, när den främst var en tillgång för samhället. Pizzan som introducerades på 1970-talet har blivit något av en symbol för hur invandringen berikade Sverige under den här tiden.
1992 bröt dock kriget i Jugoslavien ut med full kraft och hundratusentals flyktingar sökte sig till Sverige under krigsåren. Drygt tio år senare invaderade USA Irak vilket ledde till stora flyktingströmmar från Irak till Sverige mellan 2003 och 2007; flyktingströmmarna avtog 2007 då Tobias Billström och Carl Bildt i hemlighet skrev under ett utlämningsavtal med Irak. Uppgifterna om detta avtal läckte ut 2011 av Wikileaks. ”Invandringsproblemet kan skena okontrollerat”, kommenterade Billström och Bildt avtalet på den tiden. År 2011 gjorde dock Reinfeldt en migrationspolitisk uppgörelse med Miljöpartiet som en ”hämnd” för att SD kom in i riksdagen, vilket skulle leda till invandringsproblemet verkligen skulle skena okontrollerat. Samma år bröt kriget i Syrien ut och hundratusentals asylsökare har sökt sig till Sverige sedan dess. Eftersom 90% av alla asylsökare som uppger som komma från Syrien saknar identitetshandlingar är det dock oklart hur många som verkligen har rätt till de permanenta uppehållstillstånden.
Åren därpå har Sveriges migrationspolitik blivit allt mer uppluckrad, inte minst på grund av Miljöpartiets inverkan på invandringspolitiken. År 2012 beslutade Mikael Ribbenvik, den operative chefen på Migrationsverket, att alla syrier och eritrianer ska beviljas permanenta uppehållstillstånd i Sverige. ”Det var ett enkelt beslut att fatta”, kommenterade Ribbenvik sitt tjänstemannabeslut. Det florerar även obekräftade rykten om att det i själva verket var Fredrik Reinfeldt som gav Ribbenvik order att fatta det beslutet. Därmed blev Sverige det enda land i Europa som beviljar permanenta uppehållstillstånd, vilket ökade på asylströmmarna ytterligare till Sverige. År 2014 drev Miljöpartiet dessutom igenom regeringsbeslutet att särskilt ömmande omständigheter ska gälla för alla ensamkommande barn. Efter det beslutet har antalet ensamkommande från primärt Afghanistan ökat från några hundra per år till 30.000-40.000 år 2015. En ensamkommande kostar cirka en miljon SEK/år så detta mottagande kommer att kosta tiotals miljarder per år. Flera av dessa ensamkommande är troligtvis inte ens barn, eftersom bristfälliga eller inga ålderstester utförs. Vidare finns mängder av undantag i lagen om anhöriginvandring så att 99.3% av alla anhöriga inte behöver försörjas av de som invandrat tidigare. Detta har öppnat upp för en stor anhöriginvandring, inte minst i den somaliska gruppen. Thomas Gür kommenterade dessa brister i SvD:
”99,3 procent av uppehållstillstånden för anhöriginvandring beviljades alltså med undantag från försörjningskraven och 0,7 procent beviljades med försörjningskraven uppfyllda. Undantaget var absolut huvudregel.”
Som om det inte vore nog med det har Erik Ullenhags etableringsreform från 2010 blivit ett fiasko. Ansvaret för nyanländas arbete och bostäder flyttades då till Arbetsförmedlingen. För att få en bostad behövde man dock först ha ett jobb och vice versa, vilket har lett till en låsning i hela systemet. Tiotusentals flyktingar med uppehållstillstånd sitter fast på asylboendena och får varken jobb eller bostad. Det har lett till en lukrativ marknad med svartkontrakt eftersom flyktingarna desperat behöver få tillgång till adresser; det finns skräckexempel på lägenheter i Södertälje som på papperet hyrs ut till ett 60-tal personer. En flykting som har fastnat i etableringsreformens Moment 22 kommenterade systemet lakoniskt: ”Är det ingen som har tänkt?”
Reinfeldts migrationsuppgörelse med Miljöpartiet ledde alltså till att invandringspolitiken degenererade och urholkades fullständigt, vilket har bäddat för mängder av bedrägerier och det okontrollerade asylkaos som råder hösten 2015.
Som en konsekvens av den stora asylinvandringen under de senaste 20 åren har integrationsproblemen ökat konstant och eskalerat dramatiskt de senaste åren.
År 1990 hade Sverige bara tre utanförskapsområden medan de hade ökat till 186 stycken år 2012. Vidare finns det i nuläget 55 no go-zoner där polisen har stora problem att upprättahålla lag och ordning. Antalet våldtäkter, bilbränder, skolbränder och attacker mot räddningspersonal har även eskalerat dramatiskt under samma period.
Arbetslösheten bland utrikes födda är 43%. I vissa grupper är arbetslösheten betydligt högre än så – i den somaliska gruppen är så många som 75% arbetslösa. Anledningen till detta är att över 60% av flyktingarna endast har högst förgymnasial utbildning och att cirka 30% av dessa är analfabeter. I det högteknologiska Sverige är endast 2,5% av den totala arbetsmarknaden tillgänglig för denna lågkvalificerad arbetskraft, så majoriteten av de nyanlända flyktingarna hamnar i arbetslöshet och bidragsberoende. Att syrierna skulle utgöra ett ”kompetensregn” är dessutom en myt; endast 10% av alla syrier har minst treårig universitetsutbildning till skillnad mot 25% i Sverige.
Skolresultaten sjunker drastiskt i PISA-mätningarna och Sveriges resultat dalar snabbast av alla länder inom hela OECD. Forskning har på senare tid visat att det är den stora invandringen från tredje världen som ligger bakom kunskapsraset.
Kostnaden för invandringen beräknades år 2014 till 250 miljarder SEK/år av Jan Tullberg. Under hösten 2015 har kostnadsprognosen skrivits upp dramatiskt av Migrationsverket på grund av asylkaoset, så dessa migrationsutgifterna kommer att bli högre än så de kommande åren. Mångkulturella Malmö är konkursmässigt. Faktum är att hela Sveriges ekonomi riskerar att krascha på grund av de skenande asylkostnadena.
Märkligt nog har svenska massmedia mörkat alla dessa problem som är relaterade till invandringen. Alla som har försökt opponera sig, eller bara redovisa fakta, har skrämts till tystnad eller stämplats som rasister. Under den här tiden är det istället det politiskt korrekta etablissemanget som var enögt: enligt dem berikade invandringen bara Sverige, oavsett vilka fakta som bestred detta påstående. Varje reportage i vänsterliberala medier har de senaste åren avslutats med mantrat ”invandringen berikar Sverige”. Istället borde de ha skrivit det mer korrekta påståendet ”invandringen har berikat Sverige” och problematiserat bilden.
Givetvis finns det fortfarande invandring, inte minst arbetskraftsinvandring av dataspecialister från Indien samt läkare från Östeuropa, som fortfarande är gynnsam för Sverige från dag ett. Dessutom har invandringen haft väldigt många positiva inslag på kulturen under 2010-talet. Utan invandringen skulle Sverige inte haft sushi, sizlar, ceviche, pad thai, bossanova, electrotango, Mali-blues, Zlatan-klackar, Ett Öga Rött, eller Searching For Sugerman. Det är mångkultur när den är som bäst och berikar landet. Många förknippar alltså med all rätt invandringens berikande effekter med författare som Jonas Hassen Khemiri, musiker som Neneh Cherry, idrottare som Zlatan Ibrahimovic, filmskapare som Malik Bendjelloul och stjärnkockar som Markus Aujalay. Dessa begåvade och framgångsrika människor förtjänar all heder och respekt, men på det stora hela har invandringen i allmänhet och asylinvandringen i synnerhet varit en belastning för Sverige under 2010-talet.
Ändå har vänsterliberala medier och Reinfeldts samt Löfvens regeringar envist hävdat att ”invandringen berikar landet” (i presens) och att ”Sverige ska ha en generös flyktingpolitik”. Såväl Reinfeldt som Löfven lovade dessutom dyrt och heligt att aldrig närma sig SD:s restriktiva invandringspolitik. Men medan den välmående medelklassen på Södermalm läser ännu en artikel i DN Kultur, sippar på en cappucino och nickar instämmande till ännu ett radikalfeministiskt resonemang av Kajsa Ekis Ekman har en helt annan verklighet börjat breda ut sig i landet.
På små bruksorter har asylboenden öppnats utan förvarning eftersom Migrationsverket går bakom ryggen på kommunalpolitikerna och ger kontrakten till privata entreprenörer som Bert Karlsson. Detta har ofta fått som resultat att sjukvård, tandvård, skola och förskola har överbelastats. I Hultsfred kollapsade exempelvis tandvården. I många fall har verklighetens folk på dessa små bruksorter flytt till SD. Till exempel har Ställdalen med 539 invånare fått ett asylboende med 100 boende; det har fått som följd att SD fick 35,41% av väljarnas röster i valet 2014. Den islamistiska radikaliseringen i storstädernas förorter har dessutom ökat explosionsartat sedan 2010. Visselblåsare som Nalin Pekgul, Amine Kakabaveh och Sara Mohammad och Mona Walter har rapporterat om hur Sveriges förorter håller på att bli allt mer radikaliserade.
I skuggorna av medias mantra om att ”invandringen berikar landet” har regeringen varit oförmögen att förutse eller åtgärda problemen. Bakom mångkulturens berikande fernissa har en migrationspolitisk avgrund successivt öppnat sig.
Kulissen rämnade hösten 2015 när det stora asylkaoset bröt ut. Nu har etablissemangets plötsligt retorik ändrats. I skrivande stund kommer 10.000 flyktingar per vecka, och såväl Polisen, Tullen, Migrationsverket, Säpo och Regeringen har fullständigt tappat kontrollen över situationen. Bara under september bedöms 40.000 flyktingar ha försvunnit spårlöst i Sverige utan att ha registrerats hos någon myndighet. Hur många av dessa är jihadister, terrorister, kriminella eller smittade av svåra sjukdomar? Ingen från myndighetshåll vet. Kostnaderna för migrationen skenar och enbart utgifterna för de ensamkommande beräknas till tiotals miljarder SEK/år. Liberalkonservativa ledarskribenter på SvD och Expressen skriver numera spaltmil i allt högre tonläge om hur landet håller på att förfalla och att invandringen därmed måste bli mer restriktiv.
Till slut har det blivit väldigt bråttom att införa en mer restriktiv invandringspolitik. Regeringen och oppositionen har nått en migrationsöverenskommelse, som emellertid har blivit ganska tandlös eftersom lagen om de temporära uppehållstillstånden verkställs först december 2016. Nu försöker Alliansen öka tempot i lagstiftningen. Det är en högst rimlig begäran eftersom det är en ganska enkel lagändring i ett akut läge. Däremot är det märkligt att beslut om permanenta uppehållstillstånd tidigare har kunnat fattas över en natt av Migrationsverkets operative chef Mikael Ribbenvik. Det är till stor del löftet om permanenta uppehållstillstånd till syrier och eritreaner som har lett till de stora asylströmmarna till Sverige längst upp i norra Europa.
Moraset med ålderstester av ensamkommande håller också på att städas upp. Migrationsverkets rättschef Fredrik Beijer har deklarerat att verket ”ska börja följa lagen” vid ålderstester. Vad de ägnade sig åt tidigare är oklart. Regeringen och oppositionen har plötsligt fått väldigt bråttom att införa Sverigesdemokraternas krav på ålderstester. Moderaten Johan Forssell tycker dock inte att det är något problem att närma sig Sverigedemokraternas politik:
”Vi moderater tittar på verkligheten, inte hur andra partier resonerar. Och vi tror att de här bedömningarna behövs nu när vi har ett nytt läge.”
På EU:s och Nordiska Rådets möten ber Stefan Löfven numera om att Sveriges flyktingar ska fördelas inom övriga EU och Norden. På Nordiska Rådet möte utfrågades Stefan Löfven av den finske politikern Juho Eerola som sarkastiskt undrade varför invandringen, som har berikat Sverige så mycket, plötsligt har blivit en sådan belastning. Förklaringen är att Löfven har överdrivit de positiva effekterna av invandringen och mörkat de allt större problem som har byggts upp i skymundan.
Ja, invandringen har berikat landet. Mångkultur och invandring har varit av godo så länge allt har varit under kontroll och de nyanlända har fått jobb och kunnat integreras eller assimileras i samhället. Regeringens oansvariga migrationspolitik har dock förstört ett väl fungerande integrationssystem och har istället skapat onödiga spänningar och misstänksamhet i samhället. Till slut höll inte fasaden längre utan hela det migrationspolititiska fuskbygget har störtat samman likt ett korthus. Numera erkänner till och med Stefan Löfven att det laglösa asylkaoset inte längre berikar landet.