Henrik Arnstad hävdar ständigt och jämt att det svenska samhället genomsyras av rasism och fascism. Han drar ofta paralleller till 1930-talet då fascismen och nazismen frodades i Europa och tycker sig skönja samma mönster i dagens Sverige. Bonniers har gett ut boken ”Älskade fascism” där han får torgföra sina teorier om hur genomsyrat hela Sverige är av rasism. Han har även fått massmedias välsignelse och har fått breda ut sig i såväl DN som i SVT:s debattprogram där han ständigt pekar ut SD som ett fascistiskt parti. Dessutom har Stefan Löfven lystrat till Arnstads budskap och och skriver i DN:
”Jag kommer aldrig att agera på ett sätt som ger makten över landets utveckling till ett nyfascistiskt enfrågeparti som vare sig respekterar människors olikheter eller Sveriges demokratiska institutioner.”
Arnstad är enligt egen utsago historiker, men i själva verket har han inte avslutat sin utbildning, så den formella titeln borde snarare vara historiestudent. Låt oss stanna upp ett ögonblick och ställa oss några frågor. Hade icke Arnstads hjärta veknat om han med egna ögon fått bevittna fakta? Är verkligen Sverige så genomsyrat av rasism? Är SD ett fascistiskt parti?
Enligt studien World Values Survey som respekterade Washington Post har publicerat är Sverige världens minst rasistiska land. Så mycket underlag finns det alltså för den fruktansvärda rasism som enligt Arnstad genomsyrar hela landet.
Seriösa historiker har analyserat påståendet om att SD är ett fascistiskt parti. Studien publicerades i Forskning Och Framsteg. Forskarnas slutsats är: SD är inte ett fascistiskt parti. Bland annat säger Anders Widfeldt, som är statsvetare vid University of Aberdeen och forskar om högerextrema rörelser i Europa:
”Enligt min uppfattning finns det inte fog för att kalla SD något som innefattar fascism. Partiets program har inte ett innehåll som är förenligt med något så när stringenta definitioner av fascism.”
Däremot har det funnits andra partier i Sverige på 2000-talet som har varit öppet nazistiska, fascistiska och rasistiska. Svenskarnas Parti hade ett nynazistiskt partiprogram och ställde upp i valet 2014. De lyckades dock bara skrapa ihop 0.07% av väljarnas röster i riksdagsvalet och partiet lades ner året därpå. Nationaldemokraterna var ett annat högerextremt parti som demonstrerade ihop med öppet nynazistiska organisationer som Svenska motståndsrörelsen och Nationalsocialistisk Front. I valet 2010 fick Nationaldemokraterna 1 141 röster i riksdagsvalet, vilket motsvarar 0.02% av väljarna, och de lade sin verksamhet 2014. Som synes har dessa högerextrema rasistiska partier en extremt liten väljarbas. Sverige är alltså inte så rasistiskt, fascistiskt och nazistiskt som Arnstad påstår. Ett till bra motbevis är följande: om Sverige är så fruktansvärt rasistiskt, varför är då Sverige jämte Tyskland den attraktivaste destinationen för de flesta migranter som kommer till Europa?
Henrik Arnstad har tagit avstamp i den fascism och nazism som de facto frodades i Tyskland och Italien på 1930-talet och projicerar den ständigt och jämt på Sverige 2015. Som synes är den analysen inte korrekt – det är inte 1930-tal längre. Ändå har han och flera andra opinionsbildare, journalister och politiker på vänsterkanten gjort sitt yttersta för att underminera den lojalitet man trots allt kan känna för sitt hemland. Nu är inte tanken att man ska gå klädd i folkdräkt till vardags, göra honnär till svenska flaggan och fira nationaldagen med fackeltåg. Däremot är nog de flesta svenskar innerst inne stolta över den demokrati, jämställdhet och gemensamma välfärd som har byggts upp i Sverige under generationer. De flesta vill helt enkelt bo i ett tryggt land med en fungerande välfärd. Att känna förakt för dessa i grund och botten sunda demokratiska värderingar är inget mindre än oikofobi.
Ända sedan 1990-talet har det politiskt korrekta etablissemanget dock gjort sitt bästa för att underminera all form av stolthet för Sverige. ”Det finns inget svenskt”, har upprepats många gånger i vänsterliberala tidningar som DN. Historikern Ingrid Lomfors manifesterade vidare denna oikofobi på propagandajippot Sverige Tillsammans genom att markera: ”Det finns ingen inhemsk svensk kultur”. All form av nationalism, även i sin mildaste form, har istället felaktigt associerats med den destruktiva formen av nationalism, fascism och nazism som bland annat Henrik Arnstad är så fixerad vid. Startskottet för denna utveckling var valnatten 1991 då Bengt Westerberg reste sig ur soffan när Ny Demokrati kom in i TV-studion. Nästa brytpunkt var 2011 då alliansen och MP nådde en uppgörelse om invandringspolitiken som en ”hämnd” för att SD kom in i riksdagen 2010. Denna utveckling har bland annat tagit sig uttryck i att skolbarn inte fått sjunga nationalsången på skolavslutningen och att statsminister Fredrik Reinfeldt har sagt att ”det ursvenska är blott barbari”. När Sverige i själva verket är ett av världens fredligaste, minst rasistiska och mest toleranta länder förmedlas ofta den missvisande bilden av motsatsen i mainstreammedia, gärna förstärkt av stora rubriker då ytterst marginaliserade grupper av nynazister demonstrerar.
Vidare har Arnstads, Reinfeldts och Löfvens kamp mot det inbillat nyfascistiska SD har lett till absurda låsningar inom migrationspolitiken. Vad än SD gör så är det enligt etablissemanget fel och måste motarbetas. Om SD vill hjälpa riktiga flyktingar i krigets närområden gör regeringen precis tvärtom och minskar anslagen till UNHCR till förmån för ett dysfunktionellt asylmottagande. Inte ens när asylkaoset når orkanstyrka klarar Löfven av att införa gränskontroller eller driva en restriktiv signalpolitik med minskade bidrag eller temporära uppehållstillstånd. SD må ha ett mörkt förflutet, men det har å andra sidan alla partier, så det är infantilt av Löfven att konsekvent vägra samarbeta eller gå partiet till mötes ens när det råder kristillstånd i landet.
På grund av regeringens oförmåga att bedriva en fungerande invandringspolitik tillåts radikaliserade islamister växa sig allt starkare i Sverige. Det finns hundratals svenska jihadister som åker till Syrien för att strida med Islamiska Staten. Dessutom uppskattas det att 2-3% av alla asylsökare i själva verket är terrorister från Islamiska Staten. Polisen, Säpo och Tullen har totalt tappat kontrollen över landets gränser så jihadister, terrorister, kriminella och människor med smittsamma sjukdomar kan strömma fritt in i Sverige.
Denna ansvarslösa migrationspolitik, som har sitt ursprung i att SD ska ”motarbetas”, har paradoxalt nog lett till en explosiv situation. Vänsterns oikofobi och regeringens okontrollerade invandring har provocerat fram en obehaglig högerextrem motreaktion som vi inte sett maken till sedan 1990-talet då Lasermannen härjade och skinheads marscherade på Karl XII:s dödsdag. Högerextrema Nordisk Ungdom demonstrerade nyligen vid Stockholm Centralstation och skanderade bland annat ”Refugees go home” och ”Mohammad Abduallah go away”. Tre asylboenden (som var tomma tack och lov) har satts i brand den senaste veckan. Ironiskt nog har Löfvens missriktade käbbel om ”SD:s nyfascism” och ovilja att samarbeta om en fungerande migrationspolitik varit direkt kontraproduktiv och lett till att riktiga rasistiska, fascistiska och nazistiska strömningar håller på att få fotfäste i Sverige. I Nederländerna och Danmark, där utvecklingen har gått längre än i Sverige, har precis samma tendenser varit synliga under flera år. Med en sund migrationspolitik hade det här inte behövt hända. Om regeringen inte tar sitt förnuft till fånga kommer förmodligen SD att vara största parti 2018, och deras åsikter kommer nog att uppfattas som väldigt moderata, samtidigt som öppet nazistiska partier kommer att växa sig starka i opinionen. Det är inte 1930-tal längre – men det riskerar att bli det igen bildligt talat.
Denna fundamentalt misslyckade invandringspolitik riskerar dessutom att öppna dörren för en helt ny form av extremism: det islamistiska kalifatet. Det islamistiska kalifatet baseras på sharialagar som förespråkar ett patriarkalt samhälle med kvinnoförtryck, förbud mot homosexualitet och offentliga kroppsstraff som halshuggning, stening, stympning och spöstraff. Det finns svenska förorter där andelen radikaliserade muslimer ökar snabbt – det har modiga visselblåsare som Mona Walter, Sara Mohammad, Amine Kakabaveh och Nalin Pekgul länge vittnat om och varnat för.
I Danmark gjordes det nyligen en opinionsundersökning bland landets muslimer och resultatet blev att radikaliseringen ökar snabbt. Cirka 40% anser att den danska lagstiftningen helt eller delvis ska baseras på sharialagarna och cirka 4000 personer bedöms vara jihadister. Denna islamisering av invandrartäta förorter har lett till ännu ett obehagligt eko från 1930-talet: judehatet håller på att öka i Sverige. De flesta som hotar och misshandlar judar år 2015 är dock inte högerextremister (vilket Arnstad och massmedia vill få det till), utan radikaliserade muslimer som har importerat judehatet från konflikten mellan Israel och Palestina. Som sagt, det är inte 1930-tal längre, men i dessa islamiserade förorter håller klockan på att vridas tillbaka till Kristallnatten.
Om det islamistiska kalifatet får fotfäste i Sverige kommer nog till och med Henrik Arnstad att inse sitt misstag och nostalgiskt längta tillbaka till det sekulära, demokratiska, jämställda och toleranta Sverige.